Lördag – Snart slut på semestern, bara en dag kvar. Hann ninte skriva något igår, var och hälsade på en kompis rätt tidigt, en som jag var tvungen att bryta kontakten med när jag var ihop med Linda. Men innan det så lite dramatik från Cruisingen i Älvdalen i torsdags. Eftersom jag har inte ännu någon lust med planering av vad jag ska göra så går mycket på infall. Ett sådant var att åka över till Älvdalen kvällen innan den stora öppningen av Wheels Nationals. Allt ska ju ha utländska namn nuförtiden och Älvdalen får för en helg heta River Valley. Jo så är det. Älvdalen i för sig blir då rätt trevlig, med en huvudgata längs den rätt avlånga centrumet. Då blir cruisingen rätt lång med alla krogar och pizzerior som är förstärkta med små mobila ställen med langos, hamburgare och annat inte så nyttigt bukfylla. I torsdags var det rätt lagom, några hundra bilar och en del folk. Stannade där tills det började bli kallt att åka öppet. Sen hem via Mora, en omväg för genvägen via Våmhus byggs om och förstärks äntligen. Den har länge varit dålig av de tunga grus och timmerbilarna. Det som händer är att jag omkörs av en BMW i tok för hög fart och jag ser baklysena försvinna i natten i en raka och efter en kurva är den utom synhåll, måste ha haft dubbla än det som var tillåtet. Någon minut senare ser jag baklysena i en dike och en stor klump på vägbanan. De har krockat med en älg.
Älgen var en fjolårskalv, så de hade nog tur, hade det varit en fullvuxen tjur så hade gått riktigt illa. Har sett hur en kombi längs E18 vid Kungsängen några år sedan hade fått taket tillplattat av en älgtjur som landat där efter en krock i hög fart. De mötande ambulanserna då sa att det var någon som inte klarat sig den gången.

Innan jag fick stopp på bilen väntade jag på att någon lyfte upp luren på 112 och jag begärde efter ambulans, brandkår och polis. Kom fram til bilen, där satt två killar medvetslösa och bilen var så pass illa tilltygad att det gick inte få upp dörrarna, om jag velat. De kunde ju ha fått rygg eller nackskador så jag ville inte ens försöka. Det som sker i första stadiet vid en sådan här olycka är betydelsefullt. En fel rörelse så de sitter i rullstol. På med varningsblinkersen och tack vare cruisingen fanns ambulans och polis i nära håll, det hann stanna ett par bilar till innan blålysen kom norrifrån. Jag fick göra en kort redogörelse för polisen som antecknade som det jag sa och tittade på mitt körkort. Innan brandkåren kom på plats så varjag klar och fick åka iväg för att lämna plats. Det är dock märkligt att manfår någon form av adrenalin kick när något som händer, man gör en massa beslut och det snabbt, man blir som en superdator. Färden hem gick i sakta mak, med stereon pumpande med musik hela vägen hem. Konstigt nog så sov jag rätt bra, bättre än jag brukar göra. Läste på morgonen lokaltidningarna och text-TV, men inte ett ord om detta, verkar som det gick bra till slut. Men de killarna får en minne för livet och han som körde, får nog cykla ett tag. Fast även om jag gjorde rätt, så kändes det fel, hade gärna kunnat göra mer.

Addade en gammal vän på Facebook igen, hon och jag var väldigt nära vänner i ett tag en del år sedan. Kontakten blev allt glesare när hon skaffade sig en ny familj med sin nya kille. De har skaffat sig en stuga på andra sidan av Mora som ligger rätt vackert med rätt höga berg i närheten. Har aldrig varit där innan igår, fast senast jag träffade henne på riktigt var när hon fyllde jämt. De har dragit igång ett jätteprojekt där, stugan byggs om och till och de anlägger en rätt sagolik japansk trädgård med en stor damm med fiskar. Hon var stressad av allt, vilket jag kan förstå, hon var klar med sin utbildning och jobbade halvtid, dels efter sviter av sjukdom, dels av att ta hand om minstingen som börjar skolan om någon vecka. Hon är väldigt rar, trevlig och vi tycks ha band mellan oss som bara finns där, alltså vänskapsband. Var där nästan hela dagen och försökt stressa ner henne, för hon var ju hela tiden på språng. Ska nog lura henne till promenader i framtiden så hon får tid på sig att få snacka med någon. På gatan hon bodde i fanns det nästan inga permanent boende och då kan vardagen vara isolerande. Jag behöver någon att snacka med också och promenader. Gillar hennes släkt och de har tydligen gillat mig, vilket är lite ovanligt.

Igår var jag på cruising igen, det var samling i Mora och vi åkte i karavan upp, det var rätt mäktigt med kanske tre hundra bilar som i 60 knyck tog de tre och en halv milen upp, till och de hotande regnmolnen flyttade på sig. Det var tätt med bilar, många skit fina, en de andra mindre fina. Det börjar bli en folkfest, inte bara för de som bor i kommunen, det var en och innan riktigt långväga som en halv ny Cadillac från Belgien som var ombyggd till en likbil, med otroliga dekorationer i form av sniderier och belysning, det såg ut som en rullande tempel i Thailand. Det var mycket folk ute, många band som spelade men jag var där i fjol med exet. Vi hade en fin helg då och hon gillade cruisingen så det var tungt att vara där ensam, även om en Langos slank ner. Det är fortfarande tungt att veta att det inte funkade för oss, att en annan man kan göra det jag inte kunde, trots allt jag gjorde, gick in för det för 100%, fast egentligen var nog insatsen det dubbla. Saknar henne väldigt mycket fortfarande. Kompisen fick veta en del del om storyn och tyckte att jag skulle skicka henne ett mess, det sista, vilket jag gjorde i natt. Tror inte att hon har läst det. PÅ något sätt är jag orsaken för varför allt är dåligt med henne. Projicering heter det, även när det är slut så är det mitt fel tydligen…

Har börjat kolla runt på nätet, det går ingen bra, bor ju inte direkt där var folk bor. Har haft kontakt med ett par tjejer men de bor också för långt borta. Vilket ger ännu mer känslan av isolering, känns som jag ruttnar bort levande och tynar bort helt. Det måste hända något, drastiskt men positivt och det snart. Idag blir det bilvård, ska nog in i Älvdalen igen, inte för att jag brinner av det men det är ju det absolut sista som händer här i Norra Dalarna denna sommar eller i år, det är ju långt till februari, det är långt tills allt tinar upp, vet inte om jag kan vänta så långt…