Fredag idag – var trött tydligen och somnade i fåtöljen igår
kväll, det hör inte till vanligheterna direkt så jag la mig väldigt tidigt
igår, bläddrade i en tidning och kände hur den landade ner på ansiktet så var
det bara sussa in lugnt. Innan det lite dramatik, kompisen i Falun har en kris
och tycks vara utom hjälp, han vill inte leva längre, hans ekonomi har krashat,
han har svår ångest och kommer inte ut ur lägenheten. Tjejen han var våldsamt
kär i har gift sig nyligen med sin ”kompis” som då var ett ex, som han
upptäckte hon bodde med som sambo. Ordet kompis i ett förhållande har en
negativ klang. Det är oftast långt mer än en kompis. Ska nog på eftermiddagen ha den tråkiga road
trippen till Falun och sedan köra ner honom till Säter. Vet inte hur länge han
blir där eller om han får hjälp eller om han har ork att ta sig därifrån sedan.
Skittrist, han är en väldigt nära vän och en av de snällaste personer jag
känner.

Det där får mig undra om saker och ting idag, finns det
inget mellanläge att erbjuda idag. Antingen så gäller institutioner som just
Säter där de sjuka får akuthjälp, vila några dagar och sedan skickas ut med
recept i handen, kort möte med en psyk läkare någon gång i veckan, ett möte med
en terapeut och en massa mediciner som är skitdyra. Han behöver ju hjälp att komma
igång, att låta en person ligga hemma hela dagarna liggande på sin säng i fosterställning
är inget vård. Hans sjukpeng räcker i stort till hyran, resten går till
inkasso. Har alltid trott att det finns en bättre vård än så i landet, men
tydligen är verkligheten hårdare än så. Samtidigt som inför valet skriker några
partier om att sänka skatten ännu mer. Vad hände med Samhall? Trodde för några
år sedan att de skulle hjälpa folk att komma ut i samhället igen, vad min vän
behöver är just den hjälpen, att få rutiner och se folk runt om sig. Han behöver vård också och samtal som leder
till positivt. Kanske ska man ha egentligen har utslussningsboende än så som
det tycks vara idag. Han har varit i ett mellanläge, där han är inte svårt sjuk
som behöver vara inlåst på en institution, utan han behöver en push framåt
igen. Det är i mina ögon fel att en näve med medicin ska göra jobbet och i det
hr läget har han inte råd ens till mat. Han behöver vänner, det har han nog få
som de flesta idag. Många ”vänner” är ju inte vänner och bekanta är bara just
det, bekanta. Han visserligen inte är med i diverse sociala medier, bland annat
var han först med att dumpa Facebook jag kände, vilket är småkomiskt för det
var han som tipsade om just den en massa år sedan. Plus att Facebook är väldigt
ytligt, man är vänner med folk som man egentligen inte känner så allt blir
konstlagt och overkligt. Jag har en massa ”vänner ” på Facebook, och en del är lokala
eller folk man har känt, men de flesta är folk man inte känner eller kommer
någonsin att träffa. Det är en konstlad värld på nätet, och du som regelbunden
besökare ska vara medmeten själv om det.

Mitt liv är rätt lika hans, men visst finns det skillnader,
jag har jobb, är ute rätt mycket på stan även om jag inte är toksocial, vilket
jag inte har varit innan. Känner mig rätt mycket utanför allt och alla. Men som
han känner i långa stycken, så känner jag också. Jag känner mig som inte behövt
av någon som en figur som plockas fram när någon behöver hjälp, annars är det
dött med kontakter. Saknar tillvaron med min ex. väldigt mycket. Kändes skönt
att ha höra till när det pinglade till i telefonen med dagens första mess, ha
något att se fram mot när vi sågs, även om de helger blev väl koncentrerade så
var det härligt att ha henne nära, vare sig det var på dagen eller på natten. Det
var första gången jag träffade någon som man direkt kände att allting stämde från
början, det var som jag hade hittat hem, ett hem jag aldrig haft, en fullständig
lycka.

Hon förändrades under den här tiden, från rätt jordnära
tjejen med problem till en som hade fastnat i en drömvärld. Hon väntade sig att
någon skulle ta hand om henne, befria från olika problem och hon blev sjuk. Långa
perioder av migrän och det kom fram att hon hade borderline och lite annat
också. Hon behövde aktiv hjälp med skilsmässan vilket jag vägrade att blanda
mig i, mest för hennes och hennes små barns skull, han visste ju inte om mig,
eller att de helger som hon sa att hon skulle till sin mamma träffade hon mig. Det
var alltid fördjävligt att släppa iväg henne hem till det hon beskrev som ett
helvete av diverse hot och rädsla över henne eller hennes barn kunde utsättas
till. Att åka hem de 49 milen på sen söndagseftermiddag kändes förnedrande, för
jag kunde ju inte göra annat men intalade mig att det var bara tillfälligt,
någon vacker dag skulle jag kunna säga, att du behöver inte åka dit. Stanna
kvar här, vi börjar ett nytt liv, vårt från och med just idag, just nu… Jag la
ner mycket tid och möda i det förhållandet, därför var det dråpslag när det
visade sig att hon hade någon annan som hon träffade, en kompis, som var
tydligen mer än en kompis. Jag kommer ihåg att en gång förra våren att jag har
nu så pass djupt kär att mitt liv skulle krascha om det tog slut. Det gjorde
det och jag har försökt och försöker att ändra på det men det känns som en
uppförsbacke. Vill inte behöva genomlida de här månaderna en gång till,
samtidigt vill jjag inte ha det liv jag hade innan. Men söka hjälp med det hela
vägrar jag, facit på det ser på med min vän vars liv har gått helt bort,
utplånad och förstört. Det där är lotteri och jag har ju inte varit en vinnare
på spel så det är ingen option. Vad fan ska man göra? På krog vill jag inte,
dels för de flesta är mer än hälften så gamla än mig och jag vill inte vara
någon kuf som springer där. Jag vill ha connection hos någon jag träffar, inte
någon som man får ha en krampaktig tillvaro med. Vill ha den där känslan över
att känna att man kommer hem på nytt.

Jag söket jobb, i massor och ska nog börja igen när jag får
ork. Ska träna igen när jag får ork, vill flytta till något nytt, någonstans
jag inte bott förut. Mora och Orsa känns numera som håla i Sibirien, så nya
impulser och liv skulle inte skada. Men som 54 åring så är man bränd ute i
samhället oavsett hur pigg man är eller hur väl man har tagit hand om sig. Känslan
av inte saknas av någon eller av inte behövas av någon gör ont och gör mig
sömnlös och jag mår piss av det. Framtiden är en bild av en grå dimma av stilla
vardagslunk och det ser jag inte framemot och jag är ingen miljonär till att
byta ut en helg mot en helg i ensamhet Vegas eller i Florida. Är avundsjuk på alla par man ser, de har
någon, det har inte jag.

Egentligen skulle jag vilja måla igen med det tar så pass
mycket tid att jag inte kan göra det på kvällstid, därför vill jag sätta igång
med skivinspelningen för att prova mina vingar där, inte för att få något
socialt eller ekonomiskt men för att kolla hur det kommer att låta och det var
ju en tonårsdröm. Även om allt är billigare nu och att jag har en studio hemma
så är listan av inköp av tillbehör rätt lång, bra mycket längre än den där trummaskinen
jag tjatat om. Men det kommer att bli av i sommar, och fortsätta på helgerna. Nu
har morgonens sol övergott till åskmuller och regndropparna slår mot fönstret. Ska
snart ut på vägen mot Falun och senare mot Säter, inte kul! Ska bli cruising imorgon i Orsa innan det
biltvätt, om vädret tillåter så tar jag mig en titt där. Nästa fredag, lön och
semester!